Avslag på ett ridsällskaps ansökan om statsunderstöd (Dnr 5/51/04)
Ett ridsällskap bad jämställdhetsombudsmannen om ett utlåtande om huruvida länsstyrelsen hade brutit mot jämställdhetslagen, när den inte beviljade ridsällskapet statsunderstöd för att bygga personalutrymmen. Samtidigt hade länsstyrelsen beviljat två ishallar understöd, bland annat för att bygga personalutrymmen. Ridsällskapet ansåg att länsstyrelsens beslut innebar en diskriminering av en sådan idrottsgren som utövas av kvinnor och flickor jämfört med ishockey, som utövas av män och pojkar och som i typiska fall stöds av ishallarna.
Enligt länsstyrelsen beviljas understöd särskilt för idrottsplatser som är avsedda att tjäna breda användargruppers behov. Statsunderstöd beviljas i första hand kommuner och samkommuner samt sammanslutningar där dessa har bestämmanderätten. Nödvändigheten av projekten som understödare av kommuninvånarnas idrottsintresse har i första hand bedömts i kommunens egen beslutsprocess. De två ishallar som hade fått understöd var basidrottsplatser som har cirka 75 000 besökare per år. Ishallarna användes inte bara av pojkar och män, utan också av flickor och kvinnor. Det hade inte ansetts motiverat att bevilja ridsällskapet understöd, då länsstyrelsen tog i beaktande de medel som stod till buds för ändamålet, och ansökningarna om understöd samt hur behövligt och brådskande ett understöd var.
Jämställdhetslagen förbjuder diskriminering som grundar sig på kön. Enligt jämställdhetslagen ska myndigheterna främja jämställdheten på ett målinriktat och planmässigt sätt. Detta skall beaktas bland annat i tillgången till och tillhandahållandet av tjänster.
Jämställdhetsombudsmannen ser det som viktigt att samhället jämlikt understöder såväl flickors och kvinnors som pojkars och mäns idrotts- och motionsintressen. För att jämställdhet mellan könen ska uppnås, är det viktigt med en så stor öppenhet och genomskinlighet som möjligt i fråga om de principer som följs när tjänster och medel fördelas.
Myndigheternas operativa jämställdhetsplanering utgör ett bra verktyg för främjandet av jämställdheten. Det vore bra om myndigheterna utredde hur stor andel av de utdelade motionspengarna som allokeras för kvinnomotion och hur finansieringen bättre kunde allokeras för båda könens motionsintressen. Man borde också utreda hurdana skillnader det finns mellan män och kvinnor i fråga om användningen av motionstjänster, och hur deras olika behov kan beaktas så jämlikt som möjligt.
Den 11 februari 2004 tillsatte undervisningsministeriet arbetsgruppen Tasapeli, som skulle utarbeta ett förslag till ett förfarande med bedömning av könseffekterna inom motion. SLU sammanställde en utredning för arbetsgruppen. I utredningen konstateras det bland annat att bollplaner, konstis och ishallar utnyttjas mer av pojkar medan flickorna rör sig mer i skolans motionssal och inom ridsport, att det offentliga byggandet av motionsplatser i högre grad betjänar männens och pojkarnas motion, och att kvinnor använder privata motionstjänster i större omfattning än män. Kvinnornas andel av statens och kommunernas motionskostnader var mindre än 40 procent.
Enligt det material som stod till jämställdhetsombudsmannens förfogande kunde det inte konstateras att länsstyrelsen tagit jämställdheten i beaktande i sina beslut om understöd. Länsstyrelsen hade enbart konstaterat att även kvinnor använder ishallar. Det framgick inte heller varför understöden till ishallarna hade bedömts som mera behövliga och brådskande än ett understöd till ridhallen. Ridhallen hade 75 000-80 000 besökare, dvs. lika många som ishallarna. Ridcentret hade inga personalutrymmen överhuvudtaget. Det föreföll som om den viktigaste skillnaden mellan ishallarna och ridhallen hade varit kommunens bestämmanderätt i ishallarna. Denna betoning av kommunens bestämmanderätt vid utdelningen av stöd för motionsplatser grundar sig på motionslagen.
Jämställdhetsombudsmannen konstaterade att det är värt att begrunda om den offentliga understödspolitiken i praktiken har försatt kvinnorna i en situation, där de har varit tvungna att grunda idrottsplatser med privata medel för att kunna utöva sådan idrott som de vill. Detta har lett till att de idrottsgrenar som kvinnor ägnar sig åt har blivit utan understöd, eftersom kommunerna inte har haft bestämmanderätten över de platser där dessa idrottsformer utövas. Grunderna för beviljande av understöd bör därför bedömas också med avseende på uppnåendet av jämställdhet.
Jämställdhetsombudsmannen konstaterade att länsstyrelsen vid beslutet om stöden hade tillämpat den prövningsrätt som den enligt motionslagen har. Jämställdhetsombudsmannen uppmanade ändå länsstyrelsen att i fortsättningen tydligt och öppet beakta sådana aspekter som hänför sig till jämställdheten mellan könen. Vid valet av vem som får beslut om statsstöd, och i motiveringarna för stödbesluten, bör man i fortsättningen också föra fram hur jämställdheten främjas enligt skyldigheterna i jämställdhetslagen. Detta förutsätts också genom att ett av syftena med motionslagen är att främja jämställdheten med stöd av motion.