Till innehållet
 
 
 
 

Annat rättsförhållande som kan jämställas med ett anställningsförhållande

Begreppet arbetstagare har utvidgats i den nya lagen och jämställdhetslagens bestämmelser om arbetstagare iakttas sedan 1.6.2005 i tillämpliga delar också i fråga om "den som arbetar i ett annat rättsförhållande som kan jämställas med ett anställningsförhållande".

Med detta avses sådana former av arbete som liknar ett anställningsförhållande, där arbetet utförs under samma slags omständigheter som i ett anställningsförhållande, men som ändå inte
omfattas av arbetsavtalslagen och tillämpningsområdet för annan lagstiftning som gäller anställningsförhållanden. Sådana grupper av arbetstagare kan vara bl.a. egenföretagare och självständiga yrkesutövare, frilansare, utbildningspraktikanter samt familje- och anhörigvårdare. Arbetet utförs i dessa fall i allmänhet på basis av ett uppdrags- eller befattningsavtal.

Definitionen av arbetstagare gäller inte vilket arbete som helst som utförs inom ramen för ett anställningsförhållande. För att ett rättsförhållande ska kunna jämställas med ett anställningsförhållande krävs att man utför ett arbete under liknande omständigheter som det arbete som utförs inom ramen för ett anställningsförhållande, och där man i fråga om arbetet som ska utföras personligen engagerar sig i ett arbete som utförs för någon annan, även om det inte är fråga om ett arbetsavtalsförhållande.

I fråga om egenföretagare och självständiga yrkesutövare krävs att en person säljer i det närmaste sin egen kompetens. Dessa personer kan ur arbets- och sociallagstiftningens perspektiv (exempelvis arbetslöshetsskydd och pension) jämställas med företagare, men de kan inte idka egentlig företagsverksamhet förknippad med företagarrisk eller ha egen personal i anställningsförhållanden. De arbetar på samma sätt som uppdragsgivarens eventuella egna personal i anställningsförhållande, även om den egentliga arbetsledningsrätten saknas. Det krävs inte att arbetet utförs i uppdragsgivarens lokaler och med dennes utrustning.

Verksamhetens form (t.ex. skattekort, firma, bolagsform) har inte heller någon betydelse med tanke på begreppet arbetstagare, utan den avgörande faktorn är verksamhetens faktiska karaktär.

Förhållandet mellan två näringsidkare omfattas i allmänhet inte av definitionen. Verksamhet som idkas främst som en hobby och annan oavlönad frivillig verksamhet omfattas inte heller av definitionen. Detsamma gäller för allt arbete som inte utförs i vinstsyfte, såsom talkoarbete och arbete på familjerättsliga grunder. Det allmänna förbudet mot diskriminering i 7 § i jämställdhetslagen och skadeståndspåföljden som eventuellt orsakas av brott motdetta förbud omfattar ändå också dessa grupper av egenföretagare.